Viktor Klimenko erövrade Europa som den sjungande kosacken, på 1970-talet. Viktor Klimenko konstaterar, med glimten i ögat, att han nog varit artist sen han föddes. Förutom musiken har han hunnit med teater, film och även en karriär inom reklambranschen. Musikrepertoaren tog en ny riktning då han fann frälsningen år 1980. Sedan dess har det blivit otaliga konserter på väckelsemöten, i kyrkor och på en och annan stadion.
Viktor Klimenko föddes 24 november 1942 i Svetnavalka, Karelen. Han kom tidigt med sin familj till Finland. Familjen musicerade mycket hemma. Mamma sjöng och pappa spelade balalajka. De sjöng ofta duetter. Det är en rysk tradition, berättar han. Musikaliteten är säkert något som sitter i generna, konstaterar han och berättar om sin skönsjungande faster i Ryssland som sjöng otroligt vackert. Hon var släktens stolthet. Viktor känner sig lyckligt lottad då han fick träffa fastern under ett besök till Ryssland, 1978. Han var klok nog och spelade in en del av fasterns sång.
Då Viktor gick i lågstadiet fick han en gitarr av sin ena bror. Brodern hade tillverkat den under slöjdlektionerna i skolan. Familjen bodde i Virkby, där fanns inga möjligheter att lära sig spela gitarr. Viktor kom i kontakt med Frälsningsarmén på orten och där fick han spela och sjunga.
Han talar med värme om både flickorna på Frälsningsarmén och om de andliga sångerna.
Tysta ned den ryska identiteten
Familjen talade ryska hemma. På den tiden fanns det inga församlingar där man pratade ryska. Det föll sig naturligt att samlas hemma hos familjen Klimenko för att hålla mässor.
– Det kändes helt naturligt, säger Viktor.
Från sina ungdomsår har han minnen av bistra kristna. I skolan, Lohjan Yhteislyseo, fungerade kyrkoherden som lärare i religion. Han var en sträng och auktoritär man. Läraren i geografi var också en bestämd auktoritet, vars kristna budskap ofta kom fram. Det föll inte i god jord hos tonåringen Klimenko. På för tiden var kristendomen starkt förknippad med vår finländska kultur. I skolvärlden syntes det bland annat genom de kristna morgonsamlingarna. Visst fanns religionen nära, men Viktor Klimenko reflekterade inte närmare över den saken.
– På den tiden var det inte okej att vara ryss. Det måste man tysta ner. Det var en konstig balansgång. Ibland bad skolkamraterna mig säga något på ryska, för att underhålla dem. En annan dag fick jag stryk för att jag var ryss.
Som femtonåring slutade han skolan – att tjäna egna pengar lockade. Efter kriget fanns det inte en tanke på att man kunde livnära sig på musik. Han fick jobb på Elantos reklamavdelning.
Elanto hade en amatörteater och Viktor gick med i ensamblen. Talang hade han, och han fick mycket stöd av sina medspelare. De rekommenderade att han skulle söka in till teaterskolan. Till sin stora besvikelse kom han inte in. Det faktum att han saknade finländskt medborgarskap satte käppar i hjulet.
Sångare för Fazer Musik
Passionen för musiken var stark, även om den var hans bisyssla. Viktor minns ännu tydligt hur han en dag promenerade till Fazer Musiks studio för att provsjunga för skivbolaget. Då han sjöng i studion var telefonlinjen öppen till Toivo Kärkis kontor, på andra sidan stan. Där lyssnade han via telefon på de nya aspiranterna. Då Viktor sjungit klart blev han ombedd att genast ta sig till Alexandersgatan för att träffa Toivo Kärki. Det var stort. Han fick plats som sångare hos Fazer Musik, 1962.
– Toivo Kärki var en inflytelserik man. Han bjöd mig två gånger till den legendariska bastun på hotell Palace. Det har etsat sig fast i mitt minne. Jag glömmer aldrig hans ord; ”du kommer att bli känd ute i världen”. Jag har under årens lopp funderat på de orden, månne det var hans sätt att uppmuntra sångare? Det finns även en annan öppen fråga, sa han samma sak till alla?
Med i Eurovisionsschlagerfestivalen
Viktor Klimenko hade hört att Toivo Kärki önskade att Klimenko skulle framföra låten Aurinko laskee länteen. Kärkis son hade berättat att låten legat i pappans skrivbordslåda i åratal. Tanken var att göra en comeback och framföra låten själv. Toivo Kärki var envis och lyfte fram sina egna låtar, konstaterar Viktor. I uttagningen till Eurovisionschlagerfestivalen 1965 kom låten på delad första plats med Marjatta Leppänen. Juryn bestämde sig för att rådfråga Sveriges jury. De röstade på Klimenko. Bidraget, Aurinko laskee länteen, utsågs till Finlands bidrag. Det blev dock ingen succé i Eurovisionsschlagerfestivalen.Efter det jobbade Klimenko på reklambyrå, som skådespelare på Helsingfors Stadsteater och 1969 medverkade han i filmen Vodkaa, komisario Palmu.
Varumärket den sjungande kosacken
Laila Kinnunen sjöng Mantsurian kummut på ryska år 1962. Då väcktes tankar på hur det var möjligt att hon fick sjunga på ryska. Här tändes en gnista. Kunde den slaviska musiken bli populär och vill folk lyssna på ryska sånger? Här såg Viktor Klimenko sin nisch, han kunde lyckas eftersom han faktiskt var ryss i grund och botten. Nu kunde han äntligen få upprättelse och vara den han är.
Läs mera i Kuriren nummer 19-20/2020
Text: Daniela Salo
Foto: Privat