Teija Hahka har alltid älskat att pyssla och baka, men efter att hon drabbades av en hjärnskada som påverkar talet blev det hennes främsta terapi för att orka med behandlingarna. Kuriren har fått en pratstund med Teija som bjuder in oss till en värld av hemlagade julklappar och pepparkakshus. Eller vad sägs om en bukett med pepparkaksmuffins? Välkomna att inspireras.
Teija Hahka har alltid älskat att pyssla och baka, men efter att hon drabbades av en hjärnskada som påverkar talet blev det hennes främsta terapi för att orka med behandlingarna. Kuriren har fått en pratstund med Teija som bjuder in oss till en värld av hemlagade julklappar och pepparkakshus. Eller vad sägs om en bukett med pepparkaksmuffins? Välkomna att inspireras.
H är bor en riktig hemmafixare. Det är det första som slår mig när jag parkerar på den lilla gården med de nyligen fällda björkarna nära Tervajoki tågstation. På gården skymtar egenhändigt anlagda stigar och andra fiffiga lösningar av återanvänt material. Uthuset är pyntat med julbelysning gjord av plastklädhängare, formade till en stjärna. En formation av vita och gråa bildäck fångar mitt öga. Det visar sig vara en jordgubbsodling – komplett med ett flyttbart skydd mot trastar.
Teija kommer ut på trappan till huset, där hon bor med sambo och yngsta sonen, för att bekräfta att besökaren kommit rätt.
– Det blir en hel del eldande i spisen med gamla hus, berättar hon när vi går in.
– Men det är det värt eftersom jag trivs så bra.
Anledningen till besöket är Teijas passion för att baka pepparkakshus, och i köket är det uppdukat för både pyssel och fika. På köksbänken står årets pepparkakshus som består av ett kilo choklad. Det ska hon dekorera snart.
Teija visar mig runt på nedre våningen. Det gamla huset känns ombonat och mysigt även om det är slitet. Hon tar fram sin dator och skrollar fram bilder på tårtor och
kakor som hon bakat under årens lopp. Det är bröllopstårtor och födelsedagstårtor av alla de slag. Alla bär på minnen och det finns så mycket att berätta.
Teija ger helst bort det hon lagar – för man kan ju inte äta allt själv. Men hembakat är
inte det enda hon skapar och ger bort. Hon slöjdar gärna hemlagade presenter till kollegorna av allt från trä till cement och tyg. Vi fnissar åt hennes hållare för toalettpapper:
– Så får de tänka på mig när de sitter på wc.
Intrycket är att Teija, hon kan verkligen allt! Men stickar gör hon i alla fall inte – det kräver för mycket av motoriken. Däremot har hon börjat fotografera. Teija visar mig bilder på norrsken och dimmiga åkrar.
Problem med hälsan
Det var för tre år sedan som Teija fick problem med hälsan. Efter flera år inom skolvärlden är hon övertygad om att den dåliga inomhusluften, brist på syre till hjärnan, ligger bakom symptomen. Teija har spasmodisk dysfoni; en hjärnskada och ett kommunikationshandikapp som beror på ofrivillig överaktivitet i musklerna som sluter stämbanden.
Att tala är mycket uttröttande för Teija. Kramperna gör rösten ansträngd, knarrig och pressad. Vardagliga saker, som att ringa ett samtal, är både fysiskt och psykiskt tunga. För att lindra symptomen får hon botoxinjektioner i stämbandsmusklerna vilket innebär att hon måste vara hemma i tystnad i en vecka efteråt. Dessa perioder är pysslandet rena rama terapin för henne.
Främst får Teija alla sina idéer genom att surfa på olika bloggar och receptsidor på nätet. Projekten låter hon växa fram allteftersom. Hon kan starta upp något och plockar sedan fram det igen för att fortsätta med förnyad inspiration.
– Som det här huset till exempel, säger hon och visar mig en bild på datorn. Inte hade jag tänkt att det skulle bli ett stockhus först – men så såg jag salta pinnar i affären och tänkte att det kunde jag ju klistra fast på fasaden.
LÄS HELA TEXTEN I KURIREN NUMMER 18.2020
Text och foto: Malin Vesterback
Även Teija’s egna bilder.
